Hundar och barn hör ihop hörs det sägas ibland. Så är det nog i många fall men det kräver att det sker utifrån hundens behov och att det sker under överinseende av en vuxen. Och en vuxen som förstår hundens behov.

Inte allt för sällan blir vi tillfrågade av familjer som behöver hjälp för att deras hund har börjat morra mot familjens barn/tonåringar. Så bra, brukar vi svara, då har i alla fall inte hunden slutat försöka kommunicera med er.

Barn är oförutsägbara, låter och agerar plötsligt och är inkonsekventa. Det är fullt naturligt och självklart men samtidigt sådant som hundar tycker är knepigt. Knepigt för att det är svårt att förstå och därmed förhålla sig till.
När barnet inte vill någonting kan och agerar vi på det. När hunden inte vill någonting bör vi också agera på det, för att hund och barn skall kunna utveckla en för båda, god relation.

Hundägare med barn behöver alltså lära sig förstå vad hunden signalerar och kommunicerar.

  • Att peta, trycka och dra i hunden skall alltid vara otillåtet, utan undantag. Barn kan givetvis lära sig att hundar uppskattar klappar, smek och att bli kliade (men sällan på hunvudet). Barn som är för små för att förstå det behöver inte umgås med hunden.
  • Hundar visar att de inte är bekväma i en situation genom att vända sig bort, ibland vända bot hela kroppen, bli stel och ev också fälla öronen bakåt och svansen låg. Agera på den signalen och se till att barnet/ungdomen upphör med det hen gör med hunden.
  • När hunden går sin väg är det hundens sätt att säga att den inte vill vara med och kanske även att den vill vara ifred. Så en hund som springer framför barnet/ungdomen som leker ”tafatt” kan lika gärna springa för att komma undan och leker inte. Om man undrar vilket som är vad kan man stanna upp och se vad hunden själv väljer att göra.
  • Hundens säng/sängar bör vara fridlyst för alla. Då vet också hunden att om den ligger där så får den vara ifred.
  • Låt hunden komma till barnet istället för tvärt om.

För hundar som lever i familjer där detta inte fungerar ökar risken för att de skall bli stressade, känna sig trängda och otrygga. De flesta hundar försöker berätta allt vad de kan – men vi måste förstå dem. De försöker alltså oftast med att vända sig bort gång på gång och sedan gå sin väg gång på gång. Om det inte hjälper kommer morrandet och därefter att de biter. Det är alltså ur hundens perspektiv alldeles relevanta beteenden och inte någonting som skall bannas eller bestrafas.

För att promenera och rasta en hund behöver man vara vuxen. Anledningen till det är igen att barnet inte är förutsägbart eller moget för att kunna ta hand om allt det som kan hända utomhus. Fortfarande är det ganska vanligt med lösa hundar som kommer springande. Skulle en sådan situation uppstå finns det inte en chans för ett barn att få stopp på slagsmålet. Barnet kan också själv råka bli skadat. Barn kan också tappa kopplet i en situation där hunden drar.

Om tonåringar skall promenera och rasta familjens hund behöver hen få lära sig vad som förväntas. Att det är hundens promenad och att uppsikt och fokus skall vara på hunden och hur man hanterar ett ev. oönskade situationer.

Men om man lär sig förstå hundars kommunikation och signaler och även lär barnet och tonåringen hur man kommunicerar och respekterar en hund, då kan relationen utvecklas och bli hur härlig som helst. I de fall det är så kan man verkligen säga att barn och hund hör ihop.