//Att Spåra

Att Spåra

Det finns så otroligt mycket roligt man kan göra med sin hund.

Det finns mängder av olika tävlingsgrenar och ännu fler olika aktiviteter man kan hitta på. Smaken är givetvis helt olika. Men det finns någonting alldeles speciellt med aktiviteter som handlar om hundens nos. Anledningen till det är kanske att det är hundens främsta sinne, vilket betyder att hunden är helt suverän på att använda sin nos och att hundar älskar att få göra just detta. Det finns inga hundar som inte uppfattar sin värld genom sin nos eller som inte kan leta upp saker med nosen.

Tänk dig följande;

Att låta hunden spåra är just en sådan där fantastisk aktivitet att syssla med. Spåra är också en tävlingsgren, det går att tävla i bruksspår och det finns sk. lydnadsspår.

Att spåra med sin hund i skogen kan vara en total naturupplevelse eller en härlig naturupplevelse då man tränar inför nästa spårprov eller spårtävlingen.

Tidig morgon och diset hänger som en nedfälld ridå som möter daggen nere på marken. Ryggsäcken är packad med frukost, spårvimplar, sittunderlag, vatten och anteckningsblock.

Känslan av att det är bara jag och hunden förstärks av att vi inte möter en enda bil eller människa när vi kör ut i skogen.

Själva spåret läggs utifrån det vi behöver träna extra på, i form av längd, vinklar och sätt att markera de apporter som skall ligga utmed spåret. När spåret ”ligger till sig” blir det promenad i en annan del av skogen. Dagen vaknar. Den där dis-ridån går upp, fåglarna väsnas allt fler solstrålar letar sig ned bland träden och värmer punktvis. Dofterna från den fuktiga marken fyller luften med skog, mylla och jord. Efter avslutad promenad är det dags för själva spåret. Stor koncentration, spårupptag och fokus på att näsan ligger i backen och inte för högt över spårkärnan. Så är vi iväg. Nu är det upp till hunden (om jag kan låta bli att störa)! En spänning infinner sig i kroppen. Jag och hunden ensamma i skogen och efter en liten bit in i spåret är vi så upptagna av vad vi gör, att jag om jag vore själv skulle ha lite svårt att hitta tillbaka till bilen. Vid något tillfälle hänger spårvimplarna lite för glest samtidigt som hunden blir osäker om vi skall till höger eller vänster. Efter att ha slagit ett varv hittar hunden spårkärnan och blir säker på sin väg framåt igen. Över stockar, runt buskar och efter ytterligare några vinklar kommer vi i mål alltså till slutet av spåret. Det blir puss- och godiskalas. Selen åker av, som tydlig signal på att nu är vi klara och vi promenerar tillbaka till bilen, var och en lite i sin egen värld. Under tiden som hunden får dricka sig otörstig antecknar jag spårets förhållande till väder och vind och vad som gick bra och även det som gick mindre bra.

Vi går tillbaka in i skogen och hittar en skogsglänta. Hundens frukost serveras utspridd på marken och gömd under mossa och nedfallna träd. Jag lutar mig tillbaka mot en trädstam, packar upp min egen frukost och lyssnar på skogen samtidigt som jag ser min egen hund igen ha en härlig stund, genom att använda sin nos. Efter en ordentlig stund där i skogsgläntan promenerar vi tillbaka till bilen och åker hem.

Visst det händer ibland att det mesta i spårarbetet går ”åt skogen”. Vi korsar viltspår i skogen och hunden tappar koncentrationen. Hunden väljer att ta upp ett annat spår och hamnar långt bort från mitt spår. Eller vi kanske möter en ensam joggare och som blir maximal störning.

Men inget ändrar på känslan av att vara ett team med hunden mitt i naturen.

av |2018-10-15T10:22:30+00:002018-10-15|Blogg|Kommentarer inaktiverade för Att Spåra

About the Author: