Det är sällan vi på Hundhjälpen i Uppland jämför människor och hundar. Ja vi till och med pratar ofta om att undvika att förmänskliga hunden. Men när det handlar om tjat så är det faktiskt ganska bra att jämföra med barn. För av någon anledning är det så svårt att sluta tjata på hunden. Vi beter oss ofta som om hunden hörde väldigt illa. Vi upprepar samma sak igen och igen, i tron om att det skall fungera bättre då och missar att det är precis tvärt om.

Så vi använder barnet som jämförelse, eftersom det fungerar och fungerar inte, på ungefär samma sätt med hunden. Nyfödda människobarn och hundvalpar saknar helt språkförståelse oavsett det språk som talas. Vi skulle aldrig komma på tanken att säga åt ettåringen att komma till oss och sedan bli irriterad om den inte gjorde det. Vi skulle inte komma på tanken att stå rätt upp och ned och ex säga kom till ettåringen för att, när ettåringen inte kommer, fortsätta och upprepa kom, kom, kom igen och igen. Vi skulle inte göra så för vi vet att en bebis inte skulle förstå och därför heller inte ”lyda”. Men om vi nu skulle komma oss för att pröva någonting sådant, så skulle vi antagligen sätta oss på huk, sträcka ut armarna eller ge någon annan hjälp för att få det lilla barnet att komma mot oss. Skulle så inte ske så skulle vi i alla fall inte bli irriterade. Det vore ju helt orimligt att bli upprörd på ett litet litet barn som inte förstår. I värsta fall skulle vi förvirra eller kanske till och med skrämma det lilla barnet.

Vi vet säkert att det är likadant med valpar eller unga och vuxna hundar som inte har fått lära sig betydelsen av olika ord. Men varför agerar vi så sällan efter den kunskapen? Varför tjatar vi hål i huvudet på hunden? Lika lite som vi kan förklara sakernas tillstånd för ett litet barn går det att förklara för hunden att, när jag säger vänta skall du vara kvar där du är och inte röra på dig nämnvärt och förvänta oss att hunden skall förstå det. Hunden kan göra och höra. Så om den hör ljudet vänta (vi kallar det för ord. För hunden är det olika ljud som låter lite olika) och sedan springer iväg, hör vänta igen och går iväg lite till, hör ljudet vänta ännu en gång men fortsätter att röra på sig, så kommer den snart att uppfatta vänta som ett ljud som betyder att vara i rörelse. Däremot om vi skulle säga vänta och se till att valpen/hunden är still och upprepar det flera gånger har den möjlighet att förknippa ljudet vänta med att vara stilla.

Till ett litet barn skulle vi heller aldrig säga ex gå och lägg dig men till valpen säger vi ex sitt, sitt, sitt under tiden som valpen gör allt annat än sätter sig ned och sitter still. Lägg där till att vi känner otålighet och irritation och vilket vi även visar. Det skapar då dessutom osäkerhet hos hunden som ju fortfarande inte har en aning om vad vi pratar om. Men det är inte heller sällan våra kommandon låter irriterande och vi uttrycker ett slags missnöje över hunden, vilket skapar osäkerhet hos hunden eftersom den inte har en aning om, bokstavligen, vad vi talar om.

Inkallning är ett klassiskt exempel. Vi skulle aldrig släppa iväg vårt barn där vi inte har kontroll över det och tänka att jag ropar in hen när jag vill att hen skall komma. Men vi gör så med hunden, både valpar, unghundar och vuxna hundar. Vi har valt ett inkallningsljud och så tjoar vi det igen och igen och igen under tiden som valpen, unghunden eller den vuxna hunden gör en massa annat förutom just att komma springande till oss. Så igen låter vi hunden få höra det ljud som skall betyda ”spring fort till mig” när den gör precis tvärt om. Hunden hör och gör och har snart lärt sig att inkallningsljudet betyder en massa olika saker men absolut inte att komma springande till oss.

Dessutom är det så att hundar gör med tjat som människor – ignorerar det. För det betyder ju faktiskt inte någonting.
Så sluta tjata på hunden. Lär den höra det den gör.

Lycka till!