Fundera en stund på vad du är bra på. Varför är du bra på det? Det vi är bra på är ofta det vi är vana vid, vi har gjort det många gånger och gör det igen och igen. Att ha en vana är ofta även att ha en förväntan på samma sak. Om jag tränar min hund varje dag har jag en förväntan när jag vaknar på morgonen om att träna hund.

Det är på samma sätt för hundar. De gör det de är bra på, alltså det de är vana vid.

Så lite krasst kan man säga att huden drar för att den är van att göra det. Den drar ofta. Hunden hoppar upp när någon kommer innanför dörren hemma för att den är van vid att göra det. Den hoppar igen och igen och igen. Kanske säger vi nej och fy varje gång den hoppar men den hoppar i alla fall. För det är ju inte det vi säger utan det hunden gör som blir en vana.

Hunden skuttar ut från ytterdörren när den öppnas för att den är van att göra det varje gång dörren öppnas. Hunden kommer inte när man ropar på den för det är den inte van vid. Den är van att göra klart det den håller på med och komma när den är klar. Hunden kastar sig fram mot hundar den möter på promenaden för att den har en förväntan på att hälsa på varje hund och människa den möter för det har den fått göra sedan valpålder och mest hela tiden tills matte/husse plötsligt en dag fick för sig att hunden inte skall hälsa. På träningsplanen går hunden fint bredvid mattes/husses sida men utanför träningsplanen drar den.

Den gör precis det den är van vid. På träningsplanen har den en vana vid att gå fint bredvid sidan men utanför träningsplanen är den van att dra. Osv osv.

Skall vi vara lite krassa kan vi säga att vi indirekt har lärt vår hund att göra alla dessa saker; dra i kopplet, hoppa upp på besökare, låta bli att komma när vi ropar, ”engagera sig” i mötande hundar etc. Vi har skapat vanan för hunden eftersom vi tillåtit det i och med att vi låtit det ske.

Varför blir det så här då? Det är ju egentligen en ganska enkel devis detta med att vanor blir invanda beteenden. När det gäller valpar så hamnar vi nog lätt i tankar om att det är gulligt och ”hoppsan” där sprang han/hon iväg, i kombination med en föreställning om att det är positivt att låta valpen engagera sig i allt på två och fyra ben. Tar jag över en äldre hund som gör allt eller delar av det beskrivna ovan så saknar vi nog den konsekvens och envishet det krävs för att förändra hundens förväntan.

Är det då inte positivt att tex låta valpen hälsa på de hundar och människor den möter? Ja och nej. En valp som inte har en vana att springa fram till varje två- och fyrbent varelse den möter förväntar sig inte att göra det och därmed är risken väldigt liten att den kommer att göra just det, alltså springa fram till mötande människor och hundar. Eftersom vi önskar att vår valp skall uppfatta människor och hundar som någonting positivt behöver vi låta den få positiva erfarenheter av människor och hundar. Men det betyder inte alls att man behöver ha en vana och att man gör det på eget initiativ. Du visar och berättar för valpen när det är ok att hälsa och engagera sig. Tills du har berättat det är vanan att hålla sig till dig och rikta uppmärksamheten mot dig. Det viktiga är att dessa möten är positiva är få och på ditt initiativ.

Går det att ändra hundens vana? Ja absolut men det kräver att det du önskar blir till den nya vanan. Det som nu skall hända igen och igen. Sluta låta hunden dra. Låt den aldrig dra. Se till att hunden gör någonting annat, vad som helst förutom att hoppa när vännerna kliver in genom dörren. Tex äta korv bredvid kylskåpsdörren. Lär hunden ett uppmärksamhetsljud och använd det när du får syn på en mötande hund och ta ut avståndet. Genom att göra igen och igen och igen skapas den goda vanan.

Är det svårt? Lite. Men inte komplicerat snarare tålamodsprövande och kräver konsekvent handlande. Men det arbetet är ingenting jämfört med hur svårt och jobbigt det är att ha en hund som drar, reagerar på andra hundar, hoppar upp på kompisarna när de kommer på besök och inte kommer på inkallning. Så ”vaneträning” är hundra gånger värt det.

Goda vanor är mumma.
Lycka till!