Promenader i skogen står högt i kurs. Att promenera och ströva runt i naturen när hundarna springer fritt mellan stock och sten, det är härligt.
Men på sista tiden är det någonting som skaver… Den mindre hunden beter sig faktiskt inte särskilt önskvärt. Hon bara rusar och rusar. Och den större hundens närvaro verkar fungera som någon slags katapult för den mindre hunden, där hon “jagar med benen” helt planlöst. Tilläggas bör att hon varken rusar fram eller efter människor eller mötande djur. Vid försök att säga till henne att ta det lite lugnare uppfattar hon det som att hon skall komma in till sidan och promenera bredvid.
Det är alltså två lägen, antingen springandes lite likt ett ”skållat troll” eller att promenera vid sidan. Rusandet har heller inte blivit bättre med tiden utan istället ökat i intensitet. Jag har nog blundat lite för detta faktum. Jag har inte riktigt velat se att promenaderna blivit allt mindre något vi gör tillsammans utan snarare hon i sin egen värld och jag och den större hunden i vår.
Något måste alltså göras om det skall bli en önskvärd förändring.
Så vad göra?
Jag har konstaterat att beteende har ökat i frekvens över tid, alltså har det sannolik blivit förstärkt. Ju mer hon har fått springa fritt desto mer har hon rusat tills hon nu bara har ”jakt i benen” och rusar planlöst. Det primära att göra för att komma bort från ett oönskade beteende är att se till att de inte lyckas utföras. Inte heller önskar jag en ihärdig “fotposition” under våra promenader i skogen, vilket hon tror om jag ber henne sluta rusa. Så jag har inte lyckats förmedla vad det är jag önskar. Den andra hunden utgör tydligen också någon slags, om inte utlösande faktor så åtminstone trigger för usa-beteendet. Den andra hunden blir alltså en för stor störning. Och det som triggar ett oönskat beteende behöver ju då ”tas bort” till en början. Så till en början kommer det krävas separata skogspromenader. Spontant känns det varken roligt eller tidsoptimalt eftersom det kommer innebära två rundor i skogen. Men det går inte att blunda längre för att beteendet inte kommer försvinna av sig själv. Tvärt om.
Sagt och gjort.
Planen är att jag och den lilla hunden börjar promenera på skogsvägar. När den lilla hunden rusar iväg från mig kommer jag att stanna och stå still men utan att säga någonting. När hon vänder tillbaka och springer mot mig kommer jag börja gå igen, berömma och belöna bakom mig genom att först ge belöningsord och sedan släppa ned godisen på marken bakom mig. På det här sättet vill jag hjälpa henne förstå att hon kan styra vår färd framåt men om hon rusar blir det stopp. Att belöningen ges bakom mig är för att skapa ett sug närmare mig. Däremot om hon rusar åt sidan ut i skogen vänder jag sonika och går ”tillbaka” men fortfarande utan att säga någonting. Mitt budskap är, “nehej du”, om du gör så går jag ifrån dig. Det är nu dags att gå från tanke till handling.
Först tar den större hunden och jag vår promenad i skogen och sedan får hon hoppa in och vänta i bilen och det blir den lilla “tokfians” tur. I början var utmaningen för mig att komma ihåg att faktiskt stanna när hon rusade i väg och att vända om när hon drog ut i skogen, att förändra mitt eget beteende. Men så snart jag fick in det i mitt eget minne och därmed blev konsekvent började det hända saker. Vi kom inte långt i början vill jag lova. Fram och tillbaka… Men redan efter första promenaden gick det att se en liten beteendeförändring. Hon rusade fortfarande i väg men inte alls lika långt, vände upp och kom tillbaka i full fart.
Vi upprepade detta varje dag i några dagar. Snart kunde jag konstatera att hon betedde sig lite som en ”katapult-jojo”. Full fart ut och full fart tillbaka. Hon sprang inte alls lika långt ut men det var inte en ”katapult-jojo” som var målet, utan en lugnare sinnesstämning, gärna springa, nosa lite här och lite där men inte planlöst tokrusa. Så någon ytterligare förändring behövde jag få till. Jag prövade följande; Fortfarande stannade jag när hon sprang ifrån mig framåt men avvaktade när hon kom i full fart tillbaka med belöningssignal och godis. Hon fick lugnt lugnt beröm och promenera vid sidan en stund innan en ev belöning droppades på marken bakom mig. Jag tog alltså bort belöning för att rusa utan belönade istället för att hon höll sig nära mig. När hon drog till skogs stoppades hon med att jag sade, ”nehej du nu får du sluta upp”, lugnt men bestämt. Ingen belöning när hon kom tillbaka efter att ha rusat av vägen och ut i skogen eftersom jag inte ville förstärka rusandet.
Så här har vi hållit på nu i ett par veckor och gör fortfarande. Har det blivit bättre? Ja mycket. Vi är inte i mål men det går åt rätt håll. Det är mindre rusande och mer fokus på mig. Och eftersom rusandet avtagit så har även sinnesstämningen börjat förändras i önskvärd riktning. Vi har definitivt en del kvar. Målet är att vi skall kunna promenera alla tre igen. Den större hunden har fått följa med några gånger efter sin egen promenad men då är hon i koppel och blir inte längre trigger för den lilla hunden att rusa.
Inlärda och förstärkta beteenden och förväntningar tar tid att förändra. Ibland har vi omedvetet lyckats lära vår hund att göra sådant vi inte önskar. Vill du förändra det, gör det. Ge det tid, ha en plan, ha tålamod och var konsekvent.