Det är inte första gången vi skriver om det. Och det blir nog inte heller den sista.

Se framför dig att du är ute och promenerar med ett litet barn. Något påkallar barnets uppmärksamhet och som då stannar till för att undersöka det intressanta. Efter någon minut behöver ni gå vidare. Du säger barnets namn och sedan, ”Kom så går vi”. Till svar får du ett ”mm” men ingenting händer. Barnet är absorberad av det spännande. Vi är nog många som varit med om just en sådan situation eller liknande.

Då ni behöver gå böjer du dig ned till barnet, tar det vänligt i handen och upprepar, ”Kom nu går vi” och gör en ansats att börja gå. Inte skulle någon enda komma sig för att i stället för att ta barnet i handen ta runt barnets hals med båda händerna och dra det med sig? Uteslutet. Varför? Jo för att det skulle kännas väldigt obehagligt för barnet och vi vill inte åsamka barnet obehag, bara få med oss det vidare på vår promenad.

För flera decennier sedan var det inte ovanligt med sele på små barn. Men selen satt aldrig runt barnets hals den träddes på och knäpptes i ryggen.

Men gång på gång är det precis så vi gör med den lilla valpen och sedan också med den äldre hunden. Fido stannar och nosar på någonting spännande. Vi säger ”Fido kom” och drar Fido i halsen bort från det han nosade på. Om det är någon som tvivlar på denna jämförelse, sätt då på dig ett hundhalsband och be någon att dra dig från A till B. Du kommer uppleva samma sak som om du satt dina händer runt det lilla barnets hals och drog med dig henne/honom. Det som händer runt din hals, det lilla barnets hals och hundens hals är ett tryck runt luftstrupen. Tryck runt luftstrupen innebär att det blir svårare att andas. Tilltäppta luftgångar är obehagligt.

Så varför gör vi, inte alla så klart men så många av oss, så här mot våra hundar? En anledning är ren okunskap. Men den är ju då förhoppningsvis enkel att rätta till. En annan anledning, vilken även den kan vara kopplad till okunskap beror på att det suttit halsband på hunden i hundratals år och sedan ett koppel, som vi hundägare sedan går och drar i. Men när vi vet att för varje gång vi drar hunden i halsen så får
inte andningsvägarna tillräckligt med luft och det blir svårare för hunden att andas, finns det ingen ursäkt längre att göra på det sättet.

Hundar som vi konstant täpper till luftvägarna på genom att dra dom i halsen brukar skaffa sig gott om muskler runt halsen. Den starkare muskulaturen skyddar luftstrupen, trycket blir mindre eftersom musklerna finns där och obehaget minskar. Det blir alltså ett sätt att komma undan det obehag vi tillskansar dom. Det betyder då givetvis också att dom blir starkare och kan dra sig själva fram i halsen lättare. Ett
olyckligt moment 22.

Tänk på det lilla barnet igen och på din hund. Inte vill du varje gång du menar ”kära du nu skall vi gå vidare” samtidigt täppa till andningsvägarna på barnet och hunden och ge dom det obehaget?

Om vi nu bara fokuserar på hunden så är det ju så att många hundar drar sig själva i halsen, alltså begränsar sin egen andning. Varför gör dom det? Först och främst behöver vi komma ihåg att det är vi människor som kommit på det här med halsband och koppel. Inga hundar föds med en förförståelse om hur man bäst beter sig i sådan utrustning för att kunna andas väl. För det andra så drar inte hundar sig själva i halsen för att vara olydiga mot oss. Dom gör det för att det är någonting som påkallar deras uppmärksamhet och som dom vill fram till. Dom går eller springer
fram mot detta men eftersom dom ”sitter fast” i ett halsband med koppel så tar det stopp. Men genom att ta i och dra tar dom sig fram till det önskvärda. Sättet att komma dit man vill för hunden är alltså att dra sig fram och med reducerad andning.

För att motverka detta jobbar hunden upp muskler runt halsen så att den kan dra bättre och med mindre reducerad andning.

Halsryck leder alltså både till försvårad andning och starkare muskulatur = mer drag. Enligt vår svenska djurskyddslag är vi ansvariga för att bla främja vår hunds välfärd, behandla dom väl och skydda dom mot onödigt lidande.

Hur gör man då för att hunden skall få andas fritt, inte behöva bygga muskler runt hals och nacke och promenera bredvid oss i ett slakt koppel? Skapa “positionen” bredvid sig till bästa platsen, låt hunden associera detta med något positivt och något som smakar gott. Gör det till något som alltid gäller, så hunden får just den vanan och inte behöver bli osäker. När hunden får lämna dig för att rastas, ha ett längre koppel.

Låter det svårt?

Kom på någon av våra vardagslydnadskurser. Vi lär dig hur både du och din hund kan ha trevliga promenader tillsammans fria från obehag.