Människor och hundar är olika på många sätt. Men det finns också likheter. Vi har båda känslor. Vi lär båda av erfarenhet och konsekvens och vi är ”flockdjur”. Den här olikheten men ändå likheten är ibland svår att hålla isär, vilket innebär att vi ibland förmänskligar våra hundar och tror att de förstår människospråk, tänker, känner och resonerar som vi. Samtidigt som vi ibland skulle vara lite hjälpta av att gå till oss själva för att lättare förstå hunden.

På den workshop/föreläsning vi nyligen hade om hur hunden lär fick deltagarna svara på två frågor i smågrupper; 1) Varför är det så svårt att vara konsekvent och 2) Varför säger vi kommandon till hunden som den inte förstår innebörden av? Svaren och reflektionerna visade tydligt på att vi utgår ifrån oss själva. Vi har talets begåvning och kommunicerar genom det och därför gör vi det med hunden också. Och, vi är själva ganska inkonsekventa och därför blir vi det mot vår hund också. Det är “här och nu” som styr och därför ”blir det som det blir” i stunden, utan någon genomtänkt plan för hur det uppfattas för hunden. Det är väldigt intressanta iakttagelser och reflektioner. Och användbara. För tänk vilken utgångspunkt att konstatera att, ”Jag säger en massa till dig som du inte förstår” och ”Det blir som det blir i varje given stund så du kan inte förlita dig på mig om hur det ska bli”.

Wow, vilken tillvaro många av våra fyrbenta vänner lever i! Inte konstigt då att vi ibland inte förstår varandra, att det blir missförstånd och även en viss frustration. Att förstå hur någonting ligger till är ju också det första steget till att bli mottaglig för förändring. Så insikten om att vi är inkonsekventa och delar ut en massa kommandon som hunden inte förstår innebörden av ger oss en möjlighet att förändra oss. Utan insikten hade det varit mycket svårare. Att flytta perspektivet från oss och till hunden skulle därför kunna vara oss till stor hjälp till små förändringar men som kunde ge hunden större möjlighet att förstå oss.

Vi möter hundekipage ibland där vi förundras, imponeras och kanske även avundas för att de tillsammans verkar ha ett sådant fint samarbete, har uppmärksamhet på varandra, utstrålar glädje och framstår som väldigt tajta. Hur gör de? Hur går det till? Ett enkelt svar skulle kunna vara att hunden uppfattar sin förare som både relevant och som en resurs! Slår vi upp orden så ser vi att det betyder att vara viktig, betydelsefull och att fylla en roll. Relativt enkelt att förstå men kanske inte lika lätt att omsätta i praktiken och i vardagen. Men låt oss göra ett försök. Vi vet att hundar lär sig av erfarenhet och konsekvens. Vi vet att de vill samarbeta med oss människor (i varierande grad beroende på ras men som art absolut). Om vi reducerar möjligheten för hunden att göra/uppleva det vi inte önskar, det vi brukar kalla att göra fel och istället ger hunden möjlighet att göra det vi önskar igen och igen och igen och tillsammans med oss, skapas en vana för hunden att göra precis så. Om vi begränsar hunden från att tex uppleva rädsla och/eller dra fram mot andra hundar ges hunden möjlighet att känna trygghet och att hålla sig till oss. För det är det den känner/gör igen och igen och igen som blir en vana och vanan sker tillsammans med oss.

En missuppfattning många gånger är att det skulle vara snällt mot hunden att låta den ”göra som den vill” för att vi annars begränsar hundens liv och det blir strikt och tråkigt. Vi får ofta höra att Fido vill det ena och det andra och det är därför han gör si eller så. Och eftersom Fido vill det bör han få det. Här kan vi göra en jämförelse med oss människor och då barn. Få barn skulle tacka nej till godis och glass varje gång de kommer in i en affär. Få barn skulle tacka nej till att använda vardagsrummet som ett piratskepp med gastar som svingade sig i takkronan och ta skydd bakom en omkullvält soffmöbel. Få barn skulle säga ja tack till att gå och lägga sig om kompisarna kom in genom dörren viftandes med senaste nedladdningen av favoritprogrammet.

Det är svårt att både äta kakan och ha den kvar. Om hunden ibland, när det närmar sig en person på promenaden, springer fram för att hälsa med bifall från oss men ibland blir tillsagd att låta bli och kanske också bannad för det, lämnas hunden i ovisshet. Att vi ibland tycker att det är ok, för att det kanske är någon vi känner, men att det ibland inte är det, är inte möjligt för hunden att förstå.

Vi vill gärna göra rätt och det är inte alltid lätt. Som på lydnadskursen för lite sedan när hundarna skulle lära sig att ta tag i en apport. Den presenterades för hunden som tvekade. När apporten bars vid sidan var hunden däremot väldigt intresserad av att gripa tag i den men blev då tillsagd att låta bli. Nästa gång den presenterades tvekande hunden ännu mer. Det stämmer att hunden inte ska gripa apporten när den bärs vid sidan och kanske vill vi också att hunden ska låta bli annat vi bär på. Men ur hundens perspektiv blir detta väldigt svårt att förstå. Den blir påhejad och nejad för samma sak. När matte/husse håller en apport framför den ska den ta den men när den hålls vid sidan ska den låta bli den. Att vi säger det betyder absolut ingenting för hunden eftersom den inte förstår innebörden av dessa meningar. Men om vi kan ta bort möjligheten för hunden att få tag i apporten (tex stoppa den i fickan) förutom när vi önskar det, ökar vi hundens chans mångfaldigt att lyckas.